Min starkaste förebild

  1. Pelle, min pappa

Pappas uppväxt

Det går inte en dag utan att jag med tacksamhet tänker på min pappa.
Han var nummer 12 i en syskonskara på 14 barn. Fattigt men hjärtligt. Redan som liten fick han ensam ta med korna ut på sommarbete. Han ville börja jobba i en butik, men styrdes in på att bli plåtslagare. Han skulle ha ett riktigt yrke tyckte farfar. Det blev lyckat! Som självlärd “ingenjör” konstruerade han t ex olika hallar i stål och plåt, bl a till Arlanda och som sista uppdrag kontor och bostäder till Nitro Nobel i Saud Arabien. Han startade flera företag och jag fick tidigt insikt i att en företagare har ingen 40 timmars vecka och semesterdagarna var lätt räknade. Därför har jag så svårt för smutskastning av företagare.

Lintotten mellan farmor och farfar är min far

Bästa förebilden

Förebild främst för att han var så positiv och så snäll. Älskad av barn och djur. Jag växte upp bredvid honom, på plåtslageriet. Fick lära mig om farliga maskiner, inte titta in i svetslågan utan skydd och att räkna löner i tidiga tonåren. Fick följa med överallt, som sjuåring sitta i takluckan och anteckna mått när han kröp runt och mätte runt skorstenar. Satt med som tolvåring på representation och lyssnade på affärssnack. Fick förtroende i mängd. Fick också visdomsorden “Skyll aldrig på andra om det inte går din väg. Kämpa tillräckligt så fixar du det”. Det har följt mig genom livet. Har också gjort mig orädd för förändringar. Vilket mina barn accepterat, stort tack till dem!

VD kan vem som helst kalla sig

Ja så sa han och kallade sig plåtslagarmästare, det har man ärligt förtjänat var vad han sa när man ville ha en titel av honom. Brukar tänka på det nu när alla svänger sig med engelska titlar.

Pojkflicka

Så klart blev jag en pojkflicka. Inga rosetter satt kvar i mitt hår. Jag hade mycket spring i benen och lekte inte så gärna med dockor. Det accepterades och när jag som sexåring önskade mig ett dubbelhölster med två knallpulver pistoler, ja då fick jag det. När grabbarna ville att jag skulle agera fångad indiantjej, så hävdade jag min rätt att vara cowboy. Jag blev aldrig den där kvinnan som pysslade hemma och det klarar inte många av dagens män. Men att alltid duga och bli respekterad oavsett vem du är, bara du är ärlig, gav mig en självständighet och trygghet. Men när pappa ville att jag skulle bli plåtslagare i tonåren, då sade jag nej.

Ville ju ha nagellack och höga klackar i tonåren. Flyttade hemifrån 16 år gammal. Men rebellen fanns kvar inom mig och finns ännu. Att kunna strunta i vad folk tycker så länge som jag inte gör någon illa.

Tack pappa för allt du gav

Monica

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *